Skip to main content

AtR Dharma Library

Start Here

A short mobile guide to Awakening to Reality's core readings and library sections. The full sidebar library is still preserved after the article.

Read article ↓ Jump to full library after article ↓

Top Must Reads

(Swedish) Om Anatta (icke-jaget), tomhet, Maha och vardaglighet, samt spontan fullkomlighet - On Anatta (No-Self), Emptiness, Maha and Ordinariness, and Spontaneous Perfection

By

Se även: Thusness/PasserBys sju stadier av upplysning

Relaterade videor och ljudinspelningar med John Tan: YouTube Videos and Audios by John Tan: Union of Dependent Arising and Emptiness

Lyssna på ljudversionen på SoundCloud:  https://soundcloud.com/soh-wei-yu/sets/awakening-to-reality-blog

Soh Wei Yu · Awakening to Reality Bloggartiklar

Du är välkommen att gå med i vår diskussionsgrupp på Facebook –  https://www.facebook.com/groups/AwakeningToReality/
(Uppdatering: Facebook-gruppen är nu stängd, men du kan gå med för att komma åt de gamla diskussionerna. Det är en skattkammare av information.)

Se den här artikeln på andra språk:

Om du har förslag på översättningsförbättringar eller kan översätta till andra språk, vänligen kontakta:  Kontakta oss

Se även:
Två typer av icke-dual kontemplation efter I AM
+A and -A Emptiness
YouTube Videos and Audios by John Tan: Union of Dependent Arising and Emptiness

(Senast uppdaterad: 14 mars 2009)
Artikel skriven av: Thusness/PasserBy

Undrar varför ämnet anatta på senare tid hela tiden har dykt upp i forumen. Kanske har en betingelse (”yuan”) uppstått. -:) Jag ska bara skriva ned några tankar om mina erfarenheter av ”icke-jag”. Jag delar detta helt informellt; inget auktoritativt.

De två stroferna nedan spelade en avgörande roll för att föra mig till den direkta upplevelsen av icke-jag. Även om de tycks förmedla samma sak om anatta, kan meditation över dessa två strofer ge två mycket olika erfarenhetsmässiga insikter – den ena om tomhetsaspekten och den andra om den icke-duala aspekten av lysande klarhet. De insikter som uppstår ur dessa erfarenheter är mycket upplysande, eftersom de i så hög grad motsäger vår vanliga förståelse av vad medvetenhet är.

Det finns tänkande, ingen tänkare
Det finns hörande, ingen hörare
Det finns seende, ingen som ser

I tänkandet, bara tankar
I hörandet, bara ljud
I seendet, bara former, gestalter och färger.

Innan du går vidare är det av absolut vikt att veta att stroferna omöjligen kan förstås korrekt genom slutledning, logisk deduktion eller induktion. Inte för att det är något mystiskt eller transcendentalt över stroferna, utan helt enkelt för att diskursivt och begreppsligt tänkande är ett ”felaktigt angreppssätt”. Det rätta tillvägagångssättet är ”vipassana” eller något annat mer direkt och uppmärksamt sätt att observera utan tillägg, som låter saker ses sådana de är. Som en kort anmärkning: ett sådant sätt att veta blir naturligt när den icke-duala insikten mognar; dessförinnan kan det vara ganska präglat av medveten och konstlad ansträngning.

Om den första strofen

De två mest uppenbara erfarenheterna från denna första glimt av den första strofen är avsaknaden av görarskap och den direkta insikten om frånvaron av en aktör. Dessa två erfarenheter är centrala för min fas 5 av de sju insiktsfaserna.

1. Avsaknaden av görarskap som länkar och samordnar upplevelser.
Utan det ”jag” som länkar samman framstår fenomen (tankar, ljud, känslor och så vidare) som bubbelliknande: de svävar och manifesterar sig fritt, spontant och gränslöst. Med frånvaron av görarskap kommer också en djup känsla av frihet och transparens. Hur ironiskt det än kan låta är det erfarenhetsmässigt sant. Vi får inte den rätta förståelsen när vi håller för hårt fast vid en syn på inneboende existens. Det är häpnadsväckande hur synen på inneboende existens hindrar oss från att se frihet som icke-görarskap, ömsesidigt beroende och sammanlänkning, lysande klarhet och icke-dual närvaro.

2. Den direkta insikten om frånvaron av en aktör.
I detta fall finns ett direkt igenkännande av att det inte finns någon aktör. Bara en tanke och sedan en annan tanke. Därför är det alltid en tanke som iakttar en annan tanke, snarare än en betraktare som iakttar en tanke. Men tyngdpunkten i detta förverkligande ligger på en spontant befriande upplevelse och en vag glimt av fenomenens tomma natur – det vill säga att de övergående fenomenen är bubbelliknande och flyktiga, utan något substantiellt eller fast. I detta skede bör vi inte missförstå och tro att vi grundligt har erfarit fenomenens och medvetenhetens ”tomma” natur, även om frestelsen finns att tro att vi har det. -:)

Beroende på individens betingelser kanske det inte är uppenbart att det ”alltid är en tanke som iakttar en annan tanke snarare än en betraktare som iakttar en tanke”, eller att ”betraktaren är denna tanke”. Eftersom detta är nyckelinsikten och ett steg på befrielsens väg där man inte har råd att ta miste, kan jag inte låta bli att säga, med en något respektlös ton:

För de mästare som undervisade:
”Låt tankar uppstå och avta,
se bakgrundsspegeln som perfekt och förbli opåverkad.”
Med all respekt: de har bara formulerat något som låter fint men bygger på villfarelse.

I stället,

se att det inte finns någon bakom tankar.
Först en tanke, sedan en annan tanke.
När insikten fördjupas kommer det senare att uppenbaras:
alltid bara detta, en tanke!
Icke-uppkommande, lysande men tom!

Och detta är hela syftet med anatta: att grundligt se igenom att denna bakgrund faktiskt inte existerar. Det som finns är ett flöde, handling eller karma. Det finns ingen görare och inget som görs; det finns bara görande. Ingen meditatör och ingen meditation, bara mediterande. Ur perspektivet av att släppa taget skapar ”en betraktare som iakttar en tanke” intrycket att en betraktare låter tankar uppstå och avta medan den själv förblir opåverkad. Detta är en illusion; det är ”fasthållande” förklätt till ”att släppa taget”. När vi inser att det från början inte finns någon bakgrund, framträder verkligheten som ett enda fullständigt släppande. Med praktik avtar ”intentionen” i takt med att insikten mognar, och ”görande” erfars gradvis som blott spontant skeende, som om universum gör arbetet. Med några anvisningar utifrån beroende uppkomst kan vi sedan tränga vidare och se detta skeende som ett rent uttryck för att allt samverkar med allt som blir till. Om vi inte förtingligar ”universum” är det i själva verket bara detta – ett uttryck för ömsesidigt beroende uppkomst som är helt rätt var och när det än är.

När detta förstås är praktiken helt enkelt att öppna för vad som än är.
För detta blotta skeende är helt rätt var och när det än är.
Även om ingen plats kan kallas hem, är det överallt hemma.

När erfarenheten mognar i praktiken av stor lätthet,
är erfarenheten Maha! Stor, mirakulös och salig.
I vardagliga aktiviteter som att se, äta och smaka,
är det poetiskt uttryckt som om hela universum mediterar.

Vad som än sägs och uttrycks är i själva verket bara olika smaker
av denna helhet där allting uppstår i beroende,
som detta ögonblick av livligt skimrande.

Vid det laget är det klart att de övergående fenomenen redan sker på det perfekta sättet: det som måste vecklas upp vecklas upp, det som måste manifesteras manifesteras och det som ska avta avtar när tiden är inne. Det finns inget problem med detta övergående skeende; det enda problemet är att ha en ”extra spegel”, ett förtingligande på grund av sinnets kraft att abstrahera. Spegeln är inte perfekt; det är skeendet som är perfekt. Spegeln tycks vara perfekt endast för en dualistisk syn och en syn på inneboende existens.

Vår djupt rotade dualistiska syn och vår syn på inneboende existens har mycket subtilt och omedvetet gjort den ”lysande aspekten” till betraktaren och förkastat ”tomhetsaspekten” som de övergående fenomenen. Den viktigaste utmaningen i praktiken är då att tydligt se att lysande klarhet och tomhet är ett och oskiljaktiga; de har aldrig varit och kan aldrig vara separerade.

Om den andra strofen

I den andra strofen ligger fokus på hur livfulla och orörda de övergående fenomenen är. Tankar, ljud och allt övergående är oskiljaktigt från Medvetenhet. Det finns ingen uppdelning mellan upplevare och upplevelse, bara en sömlös spontan upplevelse som framträder som både tänkare och tankar, både hörare och ljud, både den som känner och känslor, och så vidare. I hörandet är hörare och ljud oskiljaktigt ett. För alla som är bekanta med upplevelsen av ”I AM” är den rena känslan av existens, den kraftfulla upplevelsen av närvaro som får en att känna sig så verklig, oförglömlig. När bakgrunden är borta uppenbarar sig alla förgrundsfenomen som Närvaro. Det är som att genomgående, helt naturligt, vara i vipassanā eller, enklare uttryckt, naken i medvetenhet. Från det väsande ljudet från datorn, till vibrationerna från det rörliga MRT-tåget, till känslan när fötterna nuddar marken, är alla dessa erfarenheter kristallklara, inte mindre ”I AM” än ”I AM”. Närvaro är fortfarande helt närvarande; ingenting förnekas. -:)

Uppdelningen mellan subjekt och objekt är bara ett antagande.
Därför är någon som ger upp och något som ges upp en illusion.
När jaget blir mer och mer transparent,
blir fenomenen likaså mer och mer lysande.
I grundlig transparens är allt som sker orört och livligt klart.
Självklarhet genomgående, livfullhet överallt!

Det blir då uppenbart att endast den djupt rotade dualistiska synen skymmer vår insikt om detta erfarenhetsmässiga faktum. I verklig erfarenhet finns endast fenomenens kristallklarhet som manifesterar sig. När denna erfarenhet mognar upplöses kropp och sinne i blott icke-dual lysande klarhet, och alla fenomen förstås erfarenhetsmässigt som manifestationen av denna icke-duala lysande närvaro – nyckelinsikten som leder till förverkligandet av att ”Allt är sinne”.

Efter detta: bli inte alltför överväldigad eller gör större anspråk än nödvändigt; undersök snarare vidare. Uppvisar denna icke-duala lysande klarhet någon egenskap hos en självnatur som är oberoende, oföränderlig och permanent? En utövare kan fortfarande fastna under en tid genom att omedvetet förtingliga icke-dual närvaro. Detta lämnar spår efter ”En spegel” som beskrivs i steg 4 av de sju faserna av mina insikter. Även om erfarenheten är icke-dual, finns insikten om tomhet fortfarande inte där. Även om det dualistiska bandet har lossnat tillräckligt, förblir synen på inneboende existens stark.

När ”subjektet” är borta blir erfarenheten icke-dual, men vi har glömt bort ”objektet”. När objektet töms ytterligare ser vi Dharmakaya. Se tydligt att när ett ”subjekt” först genomträngs är det bara en etikett som sammanför de fem aggregaten, men på nästa nivå är det Närvaron som ska negeras och tömmas – inte en etikett, utan själva närvaron, som är icke-dual till sin natur.

Uppriktiga buddhistiska utövare vars icke-duala insikt har mognat kan fråga sig varför Buddha behövde lägga så stor vikt vid beroende uppkomst om icke-dual närvaro är slutgiltig. Upplevelsen är fortfarande vedantisk, mer ”Brahman” än ”tomhet” (Sunyata). Denna ”fasthet hos icke-dual närvaro” måste brytas med hjälp av beroende uppkomst och tomhet. Med denna förståelse kan en utövare sedan gå vidare till att förstå den tomma (beroende uppkomna) naturen hos icke-dual närvaro. Det är en ytterligare förfining av erfarenheten av anatta enligt första strofen.

När det gäller utövare med inriktning på ”I AMness” är det mycket vanligt att de efter icke-dual insikt stannar i icke-dual närvaro. De finner glädje i att ”hugga ved, bära vatten” och ”våren kommer, gräset växer av sig självt”. Det finns inte mycket mer att betona; erfarenheten verkar vara slutgiltig. Förhoppningsvis kan en betingelse (”yuan”) uppstå så att dessa utövare ser detta subtila märke som hindrar seendet.

Om tomhet

Relaterat: John Tans videor och ljudinspelningar på detta tema sammanställs här: YouTube Videos and Audios by John Tan: Union of Dependent Arising and Emptiness.

Om vi observerar en tanke och frågar var den uppstår, hur den uppstår och hur en ”tanke” är beskaffad, visar det sig att ”tankens” natur är tom – livligt närvarande men ändå helt omöjlig att lokalisera. Det är mycket viktigt att inte dra slutsatser, tänka eller begreppsliggöra, utan att med hela vårt väsen känna denna ”ogreppbarhet” och ”olokaliserbarhet”. Den tycks finnas ”någonstans”, men det finns inget sätt att lokalisera den. Den är bara ett intryck av ett någonstans ”där”, men aldrig ”där”. På samma sätt är ett ”här” och ett ”nu” bara intryck formade av förnimmelser, aggregat av orsaker och betingelser: ingenting är i sig ”där”; de är lika tomma som ”jagheten”.

Denna ogreppbara och olokaliserbara tomma natur är inte unik för ”tanke”. Alla erfarenheter eller förnimmelser är sådana – livligt närvarande men ändå substanslösa, ogreppbara, spontana och olokaliserbara.

Om vi observerar en röd blomma som är så livfull, klar och rakt framför oss, verkar ”rödheten” bara ”tillhöra” blomman, men i själva verket är det inte så. Synintrycket av rött uppstår inte hos alla djurarter (vissa djur kan inte uppfatta hela färgspektrumet, och ett fåtal ser endast i svartvitt), och ”rödhet” är inte heller en inneboende egenskap hos sinnet. Om man fick en ”kvantsyn” för att se in i atomstrukturen, skulle man inte heller finna någon egenskap ”rödhet” någonstans, bara nästan fullständig rymd eller tomrum utan uppfattbara former och gestalter. Alla framträdelser uppstår i beroende, och är därför tomma på inneboende existens eller fasta egenskaper, gestalter, form eller ”rödhet”: endast lysande men tomma, blotta framträdelser utan inneboende eller objektiv existens.

På samma sätt, när man står framför en brinnande eldgrop: hela fenomenet ”eld”, den brännande hettan, hela förnimmelsen av ”hetta” som är så livligt närvarande och tycks så verklig – när allt detta undersöks är det inte heller i sig ”där”, utan manifesteras endast i beroende av föreliggande betingelser. Det är häpnadsväckande hur dualistiska synsätt och synsätt om inneboende existens har burat in sömlös erfarenhet i en vem-var-när-konstruktion.

Alla erfarenheter är tomma. De är som himmelsblommor, som en målning på ytan av en damm. Det finns inget sätt att peka på ett erfarenhetsögonblick och säga att detta är ”inuti” och detta är ”utanför”. Allt som är ”inuti” är som det som är ”utanför”; för medvetenheten finns inget annat än sömlös erfarenhet. Det viktiga är inte spegeln eller dammen, utan denna illusionslika process – färgen som skimrar på dammens yta; som en illusion men inte en illusion, som en dröm men inte en dröm. Detta är grunden för alla erfarenheter.

Ändå är denna natur av ”ogreppbarhet och olokaliserbarhet” inte allt som finns; det finns också denna Maha, denna stora, gränslösa känsla av ”sammanlänkning”. När någon slår på en klocka är personen, pinnen, klockan, luftens vibration, öronen och sedan ljudets magiska framträdande – ”Tongsss…återljudande…” – allt detta är ett enda sömlöst skeende, en enda erfarenhet. När man andas är det bara detta enda hela andetag; det är alla orsaker och betingelser som kommer samman för att ge upphov till hela denna förnimmelse av andetag, som om hela universum är det som andas. Betydelsen av denna erfarenhet av Maha ligger inte i ord; enligt min mening finns ingen sann erfarenhet av ”sammanlänkning” utan denna erfarenhet, och icke-dual närvaro är ofullständig.

Upplevelsen av vår tomma natur är mycket annorlunda än upplevelsen av icke-dual enhet. ”Avstånd” övervinns till exempel i icke-dual enhet genom att man ser igenom den illusoriska aspekten av uppdelningen mellan subjekt och objekt, vilket resulterar i en enda icke-dual närvaro. Det är att se allt som bara ”Detta”, men när tomhet erfars bryts gränsen genom dess tomma, ogreppbara och olokaliserbara natur.

Det behövs ingen ”var-plats”, ingen ”när-tid” och inget ”vem-jag” när vi tränger djupt in i denna natur. När ljud hörs är ljudet varken ”här inne” eller ”där ute”; det är där det är och borta! Alla centrum och referenspunkter upplöses genom visdomen att manifestationen uppstår i beroende och därför är tom. Erfarenheten skapar en känsla av att det ”alltid är rätt, var och när det än är”. En känsla av hem överallt, även om ingenstans kan kallas hem. Genom att erfara närvarons tomma natur blir en uppriktig utövare klar över att den icke-duala närvaron faktiskt lämnar ett subtilt märke; när dess natur ses som tom upplöses det sista märket som gör erfarenheterna fasta. Det känns häftigt, eftersom närvaron blir mer närvarande och ansträngningslös. Vi går sedan från ”livlig icke-dual närvaro” till ”fastän livligt och icke-dualt närvarande är det inget verkligt, tomt!”

Om Maha och vardaglighet

Upplevelsen av Maha kan låta som om man söker en viss sorts upplevelse och tycks stå i motsättning till ”upplysningens vardaglighet” som främjas i zenbuddhismen. Detta är inte sant; i själva verket är det icke-duala ofullständigt utan denna erfarenhet. Detta avsnitt handlar inte om Maha som ett stadium att uppnå, utan om att se att tomhet till sin natur är Maha. I Maha känner man inget jag, man ”känner” universum; man känner inte ”Brahman” utan ”sammanlänkning”; man känner inte ”hjälplöshet” på grund av ”beroende och sammanlänkning”, utan känner gränslös storhet, spontanitet och förunderlighet. Låt oss nu återvända till ”vardagligheten”.

Vardaglighet har alltid varit taoismens styrka. I Zen ser vi också vikten av att detta skildras i sådana upplysningsmodeller som Tōzans fem grader och De tio oxherdebilderna. Men vardaglighet måste förstås just så: icke-dualitet och Maha – sådanhetens värld – är inget bortomliggande. Det finns ingen bortomliggande sfär att nå fram till, och det finns heller aldrig något tillstånd avskilt från vår vanliga vardagsvärld; snarare handlar det om att föra denna primordiala, ursprungliga och obefläckade erfarenhet av icke-dualitet och Maha in i de mest vardagliga aktiviteterna. Om denna erfarenhet inte finns i de mest vardagliga och vanliga aktiviteterna har utövarnas förståelse och praktik ännu inte mognat.

Tidigare var erfarenheten av Maha alltid en sällsynt förekomst i det naturliga tillståndet och behandlades som en övergående företeelse som kommer och går. Att framkalla erfarenheten innebär ofta koncentration på att upprepade gånger göra någon uppgift under en kort stund, till exempel:

om vi andas in och ut, in och ut… tills det helt enkelt finns hela denna förnimmelse av andetag, bara andetaget – alla orsaker och betingelser som kommer samman i detta ögonblick av manifestation.

Om vi fokuserar på förnimmelsen av att ta ett steg, förnimmelsen av hårdhet, bara känslan av hårdheten, tills det helt enkelt finns hela denna förnimmelse av ”hårdhet” när fötterna rör vid marken, bara denna ”hårdhet” – alla orsaker och betingelser som kommer samman i detta ögonblick av manifestation.

Om vi fokuserar på att höra någon slå på en klocka – pinnen, klockan, luftens vibration, öronen som alla kommer samman för att denna förnimmelse av ljud ska uppstå – får vi erfarenheten av Maha.
...

Men ända sedan undervisningen om beroende uppkomst införlivades i icke-dual närvaro har den med åren blivit mer ”tillgänglig”, men aldrig har detta förståtts som ett grundtillstånd. Det tycks finnas ett förutsägbart samband mellan seendet av ömsesidigt beroende uppkomst och tomhet och upplevelsen av icke-dual närvaro.

För en vecka sedan grydde den klara erfarenheten av Maha och blev ganska ansträngningslös, samtidigt som det fanns ett direkt förverkligande av att den också är ett naturligt tillstånd. I tomhet är Maha naturligt och måste fullt ut integreras i vägen att erfara vad som än uppstår. Ändå kräver Maha som grundtillstånd att icke-dual erfarenhet mognar; med ett splittrat sinne kan vi inte fullt ut känna hur alltings sammanlänkning spontant blir till som detta ögonblick av livlig manifestation.

Universum är denna uppkommande tanke.
Universum är detta uppkommande ljud.
Bara detta magnifika uppstående!
Det är Tao.
Hyllning till allt uppstående.

Om spontan fulländning

Slutligen, när dessa två erfarenheter genomtränger varandra, är det som verkligen behövs helt enkelt att erfara vad som än uppstår öppet och utan förbehåll. Det kan låta enkelt, men underskatta inte denna enkla väg; inte ens eoner av liv ägnade åt praktik kan beröra djupet i dess djupsinnighet.

I själva verket finns det redan i alla underavsnitt – ”Om den första strofen”, ”Om den andra strofen”, ”Om tomhet” – en viss betoning på den naturliga vägen. Beträffande den naturliga vägen måste jag säga att spontan närvaro och att erfara vad som än uppstår öppet, utan förbehåll och utan rädsla, inte är någon traditions eller religions ”väg” – vare sig Zen, Mahamudra, Dzogchen, Advaita, taoism eller buddhism. I själva verket är den naturliga vägen Taos ”väg”, men taoismen kan inte göra anspråk på monopol över ”vägen” bara för att den har en längre historia. Min erfarenhet är att varje uppriktig utövare, efter att icke-duala erfarenheter har mognat, till slut kommer till detta automatiskt och naturligt. Det sitter liksom i blodet; det finns ingen annan väg än den naturliga vägen.

Med det sagt blir den naturliga och spontana vägen ofta felrepresenterad. Den bör inte förstås som att det inte finns något behov av att göra något eller att praktik är onödig. Snarare är det en utövares djupaste insikt att han, efter cykel efter cykel av att förfina sina insikter om anatta, tomhet och beroende uppkomst, plötsligt inser att anatta är ett sigill och att icke-dual lysande klarhet och tomhet alltid har varit ”grunden” för alla erfarenheter. Praktiken skiftar då från ett ”koncentrativt” till ett ”ansträngningslöst” läge, och för detta krävs att icke-duala insikter och insikter i tomhet fullständigt genomtränger hela vårt väsen, på samma sätt som ”dualistiska synsätt och synsätt om inneboende existens” har invaderat medvetandet.

I alla fall måste man se till att inte göra vår tomma och lysande natur till en metafysisk essens. Jag avslutar med en kommentar som jag skrev på en annan blogg, Luminous Emptiness, eftersom den sammanfattar ganska bra vad jag har skrivit.

Graden av ”okonstladhet”
motsvarar hur oreserverat och utan rädsla vi öppnar oss för vad som än är.
För vad som än uppstår är sinne: alltid sett, hört, smakat och erfarit.
Det som inte ses, inte hörs och inte erfars,
är vår konceptuella idé om vad sinne är.

Närhelst vi objektifierar ”glansen, orördheten” som en formlös entitet,
blir det något att gripa tag i som hindrar seendet av ”formerna”,
texturen och väven av medvetenhet.
Tendensen att objektifiera är subtil:
vi släpper ”jagheten” men griper omedvetet tag i föreställningen om ett ”nu” och ett ”här”.
Vad som än uppstår, uppstår blott i beroende, utan behov av vem, var och när.

Alla erfarenheter är likvärdiga, lysande men tomma på självnatur.
Fastän erfarenheterna är tomma förnekar detta inte på något sätt deras livfulla, lysande klarhet.

Befrielse är att erfara sinnet sådant det är.
Självbefrielse är den grundliga insikten att denna befrielse alltid redan finns;
spontant närvarande, naturligt fulländad!

PS:
Vi bör inte behandla insikten om tomhet som ”högre” än insikten i icke-dual lysande klarhet. Det är bara olika insikter som gryr på grund av olika förutsättningar. För vissa utövare kommer insikten om vår tomma natur före icke-dual lysande klarhet.

För en mer detaljerad konceptuell förståelse av tomhet, läs artikeln ”Non-Dual Emptiness” av Dr. Greg Goode.

Uppdatering 2020 av Soh:

Här är några citat med anknytning till den här artikeln.

”För mig är strofen om anatta fortfarande den bästa utlösaren... lol. Den låter oss tydligt se att anatta är det naturliga tillståndet. Det är alltid så och ansträngningslöst. Den visar hur ’okunnighet’ förblindar och skapar missuppfattningar om separation och substantialitet hos det vi kallar ’saker och fenomen’.

Och att inse att synen helt och hållet pekar på denna sanning om anatta: hur sinnet förvirras och misstar konventionell existens för att vara sann och verklig. Beroende uppkomst och tomhet är flotten för att balansera och neutralisera alla av sinnet skapade konventioner, så att sinnet kan vila i naturlig lätthet och balans och se allt uppstå som spontant fulländat.”
– John Tan, 2019

”Insikten om att ’anatta’ är ett sigill och inte ett stadium måste uppstå för att man ska kunna gå vidare in i det ’ansträngningslösa’ läget. Det vill säga: anatta är grunden för alla erfarenheter och har alltid varit så, inget jag. I seendet, alltid bara det sedda; i hörandet, alltid bara ljud; och i tänkandet, alltid bara tankar. Ingen ansträngning krävs, och det har aldrig funnits något ’jag’.”
– John Tan, 2009

”Du måste kontemplera över anatta korrekt, såsom nämnts i https://www.awakeningtoreality.com/2021/07/anatta-is-dharma-seal-or-truth-that-is.html och https://www.awakeningtoreality.com/2022/08/bahiya-sutta-must-be-understood-from.html (att se anatta som dharma-sigill snarare än bara ett tillstånd av icke-sinne (no-mind))”
– Soh, 2020

”Utan grundligt genombrott i båda stroferna om anatta, 1 och 2, finns det inget grundligt eller klart förverkligande av egentlig anatta enligt definitionen inom AtR. Även om den andra strofen var tydligare för mig vid det första genombrottet i oktober 2010, blev den första strofen kort därefter tydligare under de följande månaderna, och ytterligare förankringar upplöstes, inklusive en mycket subtil förankring i ett Här och Nu liksom varje subtil kvarvarande referens till Sinne (även om detta redan till stor del var upplöst, sågs och upplöstes senare en mycket subtil osedd tendens).”
– Soh, 2020

Diskussion om subjekt kontra objekt

TD Unmanifest

Jag har märkt i min praktik att tömmandet av subjektet är ”lättare” än tömmandet av objektet. I AtR:s språkbruk innebär det alltså att arbeta med den första strofen kontra den andra.

Att tömma aggregaten och elementen (dhātu) har varit till stor hjälp för att fördjupa insikten i förverkligandet av anatta. Att arbeta för att rycka upp karmiska benägenheter i det kvarvarande ”jag, mig, mitt”.

Jag är dock nyfiken på praktiker som har hjälpt till med samma slags genomträngning av objektet i samband med den andra strofen och med Närvaro, beroende uppkomst (DO) och tomhet, fram till Total Exertion.

Soh Wei Yu

Båda stroferna om anatta handlar om anatta, inte om aggregatens tomhet.

TD Unmanifest

Ah, jag trodde felaktigt att detta avsnitt, som rör den andra strofen, fokuserade på aggregaten och objekten:

”När ’subjektet’ är borta blir erfarenheten icke-dual, men vi har glömt ’objektet’. När objektet töms ytterligare ser vi Dharmakaya. Se tydligt att när ett ’subjekt’ först genomträngs är det bara en etikett som sammanför de fem aggregaten, men på nästa nivå är det Närvaron som ska negeras och tömmas – inte en etikett, utan själva närvaron, som är icke-dual till sin natur.”

Det har gått mycket bra med att fördjupa anatta, men jag kontemplerade utifrån perspektivet objekt kontra subjekt. Så står varken jaget eller Självet att finna någonstans, och så har det alltid redan varit. Objekt för medvetenhet kan verka ”verkliga”, medan självet uppenbart inte är verkligt – det finns bara aggregat osv.

Soh Wei Yu

Det är en påminnelse om att tillämpa insikten om icke-jag på alla fenomen.

De två stroferna riktar sig mot illusionen om jaget och Självet. Men denna insikt måste senare tillämpas på alla fenomen för att förverkliga tvåfaldig tomhet. På samma sätt måste insikten om att det inte finns någon vind utöver blåsandet (https://www.awakeningtoreality.com/2018/08/the-wind-is-blowing.html) sedan tillämpas på alla fenomen, inklusive rörelse osv.

Under 2011:

”Jag säger att den första och andra strofen måste gå hand i hand för att man ens från början ska ha verklig insikt i anatta. Du måste ha dessa två aspekter av insikt i anatta. Så vad är anatta? Det betyder att när du genomtränger frånvaron av en aktör utvecklar du faktiskt din direkta insikt. Det är inte att förtingliga något extra. Det är direkt insikt i sådanhet. När du ser ’Självet’ finns det inget annat än aggregat. När du ser ’väder’ finns det inget annat än skiftande moln, regn... när du ser ’kropp’ ser du skiftande förnimmelser. När du hör ljud ser du beroende uppkomst (DO), då ser du hur den tvåfaldiga tomheten helt enkelt är en enda insikt och varför detta leder till en totalitet eller sammansättning av framträdanden (一合相, yi4 he2 xiang4). Om det inte finns någon insikt utan bara ett klängande vid ord, har du missat essensen. Det vill säga: att vinna insikt i de två stroferna är inte att endast tänka på ’Självet’.”
– John Tan, 2011

Konversation – 27 juli 2020

John Tan: För mig är subjekt–handling–objekt bara en struktur som hjälper till att artikulera och förstå världen. Jag ser det inte på det sättet. Jag ser det som framträdelsebetingelsernas Total Exertion, inte som framträdelse och betingelser.

Soh Wei Yu: Du syftar på TD Unmanifest?

John Tan: Ja. Om du ser objektet som skilt från subjektet eller ser fenomen som åtskilda från sinnet, är det bara kunskap oavsett hur du dekonstruerar. Du får ingen direkt smak av någonting. Naturligtvis finns det inget sätt att känna till alla inblandade betingelser. Det är helt enkelt att säga att framträdelser inte bara manifesterar sig. Det finns också erfarenheten av rymd när du går igenom processen att dekonstruera både subjekt och objekt... erfarenheten är som att kropp och sinne faller bort. När du säger att bilen är tom men du sitter i den... vad menar du? Det är samma sak som att det inte finns någon vind utöver blåsandet... Eller blixten som blixtrar... Eller våren går, sommaren kommer... Betyder att du tillämpar samma insikt på allt. Inte bara jaget... Till och med rörelse. Så ditt sinne ser ständigt igenom konstruktioner, så vad händer? Säg mig: när du säger att bilen är tom men du sitter på den och genomskådar konstruktionen – vad hände då? När du ser igenom vinden som blåser... vad hände? När du ser igenom sommar eller väder? Vad hände? Eller om jag säger: ”blixten blixtrar” – när du verkligen ser igenom blixten...

Soh Wei Yu: Det är bara blotta framträdelsen... inga förtingliganden.

John Tan: Tänk inte, upplev det... Du tvingas till icke-konceptualitet. Som vid en PCE... faktiskt väldigt uppmärksam och vaksam när du börjar... du börjar känna blåsandet... just det... När jag säger att det inte finns någon blixt utöver blixtrandet... du ser på själva blixtrandet. Rätt? Har du faktiskt praktiserat eller varit uppmärksam, inte bara kastat ur dig en mening... När du säger ”det finns ingen sommar”, erfar du värmen, fuktigheten... osv. Det betyder att du ser igenom konstruktionen, men du kan inte bara tänka. När jag säger att det inte finns någon bil, rör jag vid bilen... vad är det... färgen... lädret, hjulen... Om du ständigt och oupphörligt gör detta... vad hände? Du talar om dekonstruktion av objekt och fenomen, och jag säger dig vad som händer om du ser igenom. Om du bara tänker skulle du inte förstå...

Soh Wei Yu: Allt är bara livfull spontan närvaro men inget subjekt eller objekt. Jag ser liksom inte fasta objekt, utan bara skimrande livfulla färger som livfull tom närvaro. Och ljud, förnimmelser osv.

John Tan: Ja. Sedan beror det på hur djupt man erfar själva förnimmelsen eller framträdelserna.

TD Unmanifest
Detta är till stor hjälp, tack. Jag har precis kommit tillbaka från en promenad och använde dessa anvisningar för att känna in det som pekas på. Jag var för fokuserad på att dekonstruera objekt i stället för att känna och se den direkta livfullheten. Tack så mycket, Soh, och förmedla gärna mitt tack till John Tan.

Kyle Dixon om tomhet

”Egenexistens (svabhāva) är som en kärnentitet som besitter egenskaper. Som att en telefonstolpe har egenskapen att vara lång, cylindrisk, gjord av trä, brun till färgen och så vidare. Att uppfatta egenexistens är att uppfatta telefonstolpen som en entitet, något som äger dessa egenskaper.

Förverkligandet av tomhet är det erfarenhetsmässiga igenkännandet av att det inte finns någon entitet som besitter dessa egenskaper, det finns bara egenskaper; utan entiteten i kärnan upphör dessa egenskaper att vara egenskaper. Det finns ingen entitet där, inget objekt som befinner sig på avstånd eller på en viss plats.

Tomhet är verkligen frånvaron av egenexistens, men det är inte en sann icke-existens som den som nämns som den andra positionen i tetralemmat (catuskoti). Det är förverkligandet av att det aldrig någon gång har funnits en entitet från allra första början.

Är det icke-existens? På sätt och vis, eftersom det inte finns någon existerande entitet att hitta, och entiteten hela tiden var en villfarelse. Men hur kan något som aldrig uppstod från första början faktiskt sakna existens? Det är så friheten från ytterligheter etableras.”
– Kyle Dixon, 2022

Kyle Dixon skrev:

”Mellanvägen är faktiskt en frihet från missuppfattningarna om existens och icke-existens. Att hävda att saker existerar (oavsett om de är betingade eller obetingade fenomen) är evighetslära; att hävda att saker inte existerar (oavsett om de är betingade eller obetingade) är nihilism. Förintelselära är tron att något existerande blir icke-existerande.

Sättet att undvika dessa olika ytterligheter är tomhet, vilket betyder (i) en avsaknad av inneboende existens, (ii) en frihet från ytterligheter, (iii) en avsaknad av uppkomst [icke-uppkomst], (iv) beroende samuppkomst. Alla dessa definitioner är synonyma.

Beroende uppkomst är den korrekta relativa synen som leder till förverkligandet av den ultimata synen, vilken är tomhet. Många människor missuppfattar tomhet som en negativ syn, men det är faktiskt den rätta medelvägssynen som undviker ytterligheterna existens, icke-existens, både existens och icke-existens samt varken existens eller icke-existens.

Allt som allt går det egentligen inte att förklara det här så att en femåring förstår (ELI5); du får helt enkelt ställa frågor. Det är enkelt när man väl har förstått det, men väldigt, väldigt få människor förstår faktiskt beroende uppkomst.

Här är en samling saker jag skrev för ett tag sedan om beroende uppkomst för diskussionens skull:

den allmänna definitionen av oberoende uppkomst, själva idén att saker är utrustade med egenexistens eller essens [svabhāva], eller ett själv [ātman]. För att något skulle vara oberoende uppkommet måste det vara obetingat, oberoende och utan orsak, men detta betraktas som en omöjlighet inom buddhismen. Den korrekta konventionella synen i fråga om tomhet är beroende uppkomst, och därför ser vi att för att det ska finnas objekt, personer, platser, saker och så vidare, måste de ha orsaker och betingelser. Det betyder att de inte kan hittas skilda från dessa orsaker och betingelser. Om betingelserna tas bort kvarstår inte objektet.

Forna tiders adepter har sagt att eftersom en sak bara uppstår på grund av orsaker, och består på grund av betingelser, och upphör i frånvaro av orsak och betingelse, hur kan denna sak sägas existera? För att ett objekt ska existera i sig måste det existera i egen rätt, oberoende av orsaker och betingelser, oberoende av attribut, egenskaper och beståndsdelar. Men vi kan inte hitta ett i sig existerande objekt oberoende av dessa faktorer, och implikationerna av detta faktum är att vi inte heller kan hitta ett i sig existerande objekt inom dessa faktorer. Objektet ’självt’ går inte att hitta. Vi hittar i stället bara en betecknad samling av delar, som i själva verket inte skapar något skilt från sig själva, och även då är delarna också godtyckliga beteckningar, för om det inte finns något i sig existerande objekt, kan det inte finnas några i sig existerande delar, egenskaper eller attribut heller. Därför är objektet bara en användbar konventionell beteckning, och dess giltighet bedöms efter hur väl den fungerar; skilt från den konventionella benämningen finns det dock inget underliggande i sig existerande objekt att hitta.

Beroende uppkomst pekar på en form av underförstått ömsesidigt beroende; det faktum att en påstådd betingad ’sak’ bara uppstår som en implikation av missuppfattningen av andra betingade saker, och därför är varje ’sak’ samtidigt orsak till och verkan av de andra och allt annat. Beroende uppkomst är inte ett fall där vi verkligen har etablerat saker som existerar i beroende av andra verkligt existerande saker, till exempel att vi har objekt som verkligen är uppbyggda av delar som i sin tur är gjorda av mindre delar som atomer etc. Detta är förstås ett sätt att se på beroende uppkomst, men det skulle betraktas som en mycket grov realistisk och essentialistisk syn. En sådan syn förstärker subtilt föreställningen att saker har egenexistens eller essens. Vad beroende uppkomst i stället påpekar är att det inte finns något i sig existerande objekt att hitta skilt från (eller inom) de varierande konventionella egenskaper vi tillskriver objektet. Å andra sidan skulle det inte heller finnas några i sig existerande objekt i relation till (eller inom en relation med) de olika egenskaper som tillskrivs dessa objekt. För var och en skulle bara vara giltig när den ställs i kontrast till den andra, och när man upptäcker en brist på inneboende existens i förhållande till den ena, skulle giltigheten av den andra äventyras. Våra erfarenheter är bara ömsesidigt beroende konventionella konstruktioner sammansatta av ogrundade slutledningar.

På detta sätt är objektet ’självt’, som en essentiell kärn-’sak’, omöjligt att finna. Vi hittar i stället bara en betecknad samling av delar, som i själva verket inte skapar något skilt från sig själva, och även då är delarna också godtyckliga beteckningar, för om det inte finns något i sig existerande objekt, kan det inte finnas några i sig existerande delar, egenskaper eller attribut heller.

Så till exempel, om ett bord verkligen existerade i sig, vilket betyder att det existerar oberoende, då skulle vi kunna hitta det bordet oberoende av dess varierande egenskaper. Bordet skulle kunna existera oberoende av att observeras, oberoende av dess färg eller textur, oberoende av dess delar och beståndsdelar, oberoende av dess betecknade namn, oberoende av dess omgivning etc. Omvänt, om observationen – eller medvetandet, till exempel – verkligen existerade, skulle vi på samma sätt kunna hitta det skilt från uppfattningen av bordet, omgivande miljö, och så vidare. Det finns ingen essentiell ’kärnnatur’ som ett bord i själva verket ’är’ eller besitter, och detsamma gäller för medvetande och allt annat.

För kännande varelser som plågas av okunnighet misstolkas begreppsmässiga tillskrivningar och konventionellt språk som om de pekade mot verkligt existerande personer, platser, saker osv. När okunnighet upphävs finns det frihet att använda konventionellt språk, men det skapar inte förvirring eftersom visdomen vet direkt vad okunnighet är. I buddhismen får konventionalitet fungera som ett verktyg för kommunikation, så vi får vara John Doe eller Mary Smith; träd, stenar och bilar får vara beteckningar. Konventionalitet är helt enkelt ett användbart verktyg som inte pekar på något utanför sig själv. Den konventionella sanningen är relativ... ord, begrepp, idéer, personer, platser, saker etc., och ställs mot den ultimata sanningen, som är tomhet.

Alla fenomen som framträder och faller under kategorin ’betingade’ – vilket betyder att de överensstämmer med en eller flera av de fyra ytterligheterna (existens, icke-existens, både existens och icke-existens, varken existens eller icke-existens) – uppstår i beroende. Vi vet att det är så eftersom det inte finns några fenomen som inte uppstår i beroende av orsaker och betingelser.

”Vadhelst som är beroende samuppkommet
Det förklaras vara tomhet.
Det, som är en beroende beteckning,
Är själv medelvägen.
Något som inte har uppstått i beroende,
Något sådant finns inte.
Därför kan en icke-tom sak
inte finnas.”
– Nāgārjuna

Soh citerade som svar på någons fråga:

”I enlighet med medelvägssynen citerar Tson-kha-pa Nagarjunas Yuk-tisastika och Candrakirtis Yuktisastika-vrtti.

Nagarjuna:
Det som uppstår i beroende föds inte;
Det förkunnas av den suveräne verklighetskännaren 😊 Buddha).

Candrakirti:
(Den realistiske motståndaren säger): Om (som du säger) vad som helst som uppstår i beroende inte ens föds, varför säger då (förespråkaren för Madhyamaka) att det inte föds? Men om du (som företräder Madhyamaka) har en anledning att säga att (den här saken) inte är född, så ska du inte säga att den ’uppstår i beroende’. Därför, på grund av ömsesidig inkonsekvens, är (det du har sagt) inte giltigt.)

(Förespråkaren för Madhyamaka svarar med ett medkännande inpass:)
Ack! Eftersom ni saknar öron eller hjärta har ni kastat en svår utmaning mot oss! När vi säger att något som uppstår i beroende, på samma sätt som en reflekterad bild, inte uppstår på grund av egenexistens, var finns då möjligheten att bestrida (oss)?” – utdrag ur Calming the Mind and Discerning the Real: Buddhist Meditation and the Middle View

Det finns bara ljud

Geovani Geo skrev:
Vi hör ett ljud. Den omedelbara, djupt inbyggda betingningen säger ”hörande”. Men det finns ett felslut där. Det finns bara ljud. Ytterst sett ingen hörare och inget hörande. Detsamma gäller alla andra sinnen. En varseblivare eller någon som är medveten – tänkt som i sig existerande och som centraliserad, utvidgad eller nolldimensionell – är en illusion.

Thusness/John Tan:
Mycket bra.
Det betyder att båda stroferna är klara.
I hörandet, ingen hörare.
I hörandet, bara ljud. Inget hörande.

Etiketter: Anatta, Geovani Geo

John Tan skrev 2022:

”.....

Tankarnas tyngd – del 1

När vi kontemplerar ska vi inte låta vår kontemplation förbli enbart en mental resonemangsövning. Till exempel:

Det som framträder är varken ’internt’ eller ’externt’. Föreställningen om ett ’inre’ är beroende av föreställningen om ett ’yttre’; utan den ena kan föreställningen om den andra inte uppstå. Därför är båda föreställningarna blott konventionella; de uppstår i beroende.

Låt inte vår kontemplation stanna på denna nivå. Om vi gör det kommer friheten på sin höjd att stanna på den mentala nivån – blott ett genomskinligt, rent och klart tillstånd. Det skiljer sig inte från att praktisera ren uppmärksamhet, även om det kan uppstå insikt i hur begreppsliga konstruktioner förökar sig i sinnet.

Men gå vidare och knyt undersökningen direkt till våra förnimmelser, tankar, dofter, färger, smaker, ljud och fråga:

’Vad menar vi med att tankar varken finns i eller utanför vårt huvud?’

Att genomskåda detta går betydligt djupare. Det kommer att ge en djup känsla av illusoriskhet och mystisk vördnad som en direkt levd erfarenhet i stunden.

.....

Tankarnas tyngd – del 2

Hur tunga är tankar?
Var finns deras rötter?

Det är inte ovanligt att höra fraser i andliga kretsar såsom ”’jaget’ är bara en tanke” eller ”tanken är tom och vid, den har ingen tyngd eller rot”.

Även om ’tankarnas’ rotlöshet och rymdlika natur bör påpekas, får man inte vilseledas till att tro att man har genomskådat ’någonting’, än mindre ryckt upp de djupt rotade konceptuella föreställningarna om ’jag’ och ’mitt’, ’kropp’ och ’sinne’, ’rum’ och ’tid’... osv.

Därför måste betoningen också läggas på myntets andra sida. ’Tankar’ är häpnadsväckande tunga som ett svart hål (storleken av ett knappnålshål, vikten av en stjärna); rötterna till de konceptuella föreställningar de bär genomsyrar hela vårt väsen och finns överallt.

Att tankarnas ’rötter’ inte står att finna någonstans betyder också att de kan hittas var som helst och överallt, spridda över de tre tiderna och tio riktningarna – i modernt sammanhang över olika tidslinjer i multiversum. Med andra ord: ’detta uppstår, det där uppstår’.

.....

I anatta genomskådar vi jaget som en mental konstruktion och ger oss ut på en dekonstruktiv resa för att frigöra oss från alla mentala konstruktioner, från jaget till alla fenomen och relationerna mellan dem.

Men när vi ser beroende uppkomst elimineras ingenting.
Konceptualisering kvarstår, delar kvarstår, orsak och verkan kvarstår, jaget kvarstår, andra kvarstår... Allt kvarstår; endast den felaktiga synen på ’essens’ överges.

I stället för att se dem som existerande i kraft av en egen essens förstås det nu att de uppstår i beroende, och allt som uppstår i beroende är fritt från de fyra paren av ytterligheter (även kallade Nagarjunas åtta negationer).

Utan att förstå beroende uppkomst och tomhet kommer spontan fulländning, fri från all begreppslig förökning, att förvrängas.”

Se även: https://www.awakeningtoreality.com/2013/04/daniel-post-on-anattaemptiness.html (obs: det finns två aspekter av tomhet som uttrycks där. Kan du säga vilka de är?)

John Tan skrev också: ”När du talar om synen utan aktör och utan substrat måste du vara klar över dess logiska implikationer ur ett icke-substantialistiskt perspektiv, inte ur ett substantialistiskt perspektiv.

En överbetoning av upplevelser utan stöd av denna sunda logiska grund är ett stort hinder, särskilt i den moderna världen. Du kommer inte särskilt långt med att öppna upp dig.

Det betyder att du inte bara kan ta tomhet eller avsaknad av inneboende existens som om det är ett axiom, utan måste tydligt se att om det som framträder är sådant och sådant, så är det inte hållbart.

Undersök alla dina erfarenheter och all din logik tills du förstår, inte genom tro utan genom oklanderlig logik, och bekräftar det i faktisk erfarenhet.

Då kan sinnet släppa taget av sig självt.”

För ytterligare utforskning av tomhet efter att ha läst den här artikeln rekommenderar jag starkt att du läser och kontemplerar över allt innehåll i dessa länkar och även de andra artiklar som länkas därifrån:
Sammanställning av råd efter Anatta
YouTube Videos and Audios by John Tan: Union of Dependent Arising and Emptiness

Uppdatering 2024 av Soh: Att undvika energiobalanser

https://www.awakeningtoreality.com/2024/02/avoiding-energy-imbalances.html

Soh:
Viktigt meddelande till alla.

De två stroferna om anatta är kopplade till detta: https://www.awakeningtoreality.com/2021/06/pellucid-no-self-non-doership.html

Varför båda stroferna är viktiga

[20:40, 2021-06-09] John Tan: 1. I Dzogchen finns uttrycket ”spontan närvaro”. Jag vet inte dess exakta betydelse i Dzogchen men frasen är intimt relaterad till de två upplevelserna av de två stroferna:
1. Icke-görarskap = spontant
2. Blotta framträdanden som Närvaro

Soh:
Du kommer att se att jag (Soh) skrev om båda aspekterna i https://www.awakeningtoreality.com/2021/04/why-awakening-is-so-worth-it.html

Utan förverkligande av den andra strofen om anatta i https://www.awakeningtoreality.com/2009/03/on-anatta-emptiness-and-spontaneous.html, anses det inte vara äkta förverkligande av icke-jag (anatman) i AtR. Relaterat: https://www.awakeningtoreality.com/2021/06/pellucid-no-self-non-doership.html, https://www.awakeningtoreality.com/2018/07/i-was-having-conversation-with-someone.html, https://www.awakeningtoreality.com/2019/02/the-transient-universe-has-heart.html, https://www.awakeningtoreality.com/2023/05/nice-advice-and-expression-of-anatta-in.html

Jag har också påpekat att i 99 % av fallen har människor som sagt att de förverkligat icke-jag bara erfarit aspekten av icke-görarskap, inte det genuina icke-duala förverkligandet av icke-jag. Se även: https://www.awakeningtoreality.com/2020/04/different-degress-of-no-self-non.html

Baserat på mina erfarenheter från diskussioner med tusentals individer har jag observerat att påståenden om att ha igenkänt icke-dualitet – där det inte finns någon differentiering mellan inre och yttre, eller där det saknas ett jag – inte nödvändigtvis indikerar ett sant förverkligande av icke-jag eller en autentisk icke-dual upplevelse eller insikt. Ofta finns det en chans att personen helt enkelt anammar en specifik jargong eller imiterar andra, i tron att de har nått en liknande nivå av förståelse. Men i verkligheten kan deras upplevelse bara omfatta en känsla av opersonlighet och icke-görarskap, snarare än en genuin icke-dual upplevelse eller insikt.

Jag (Soh) frågade en gång John Tan om han tror att en viss lärare har förverkligat anatta, varpå John svarade: ”Det finns ingen verifiering av den egna utstrålningen, inget igenkännande av framträdelser som den egna utstrålningen och ingen tydlig pekning på hur konventionella konstruktioner (Soh: ses igenom och släpps). Så vad ledde dig till den slutsatsen?”

Dessutom, när han kommenterade en viss lärares skrifter, skrev John Tan:

”När vi säger ’Sinnet är den stora jorden’, är första steget att förstå och smaka på vad sinne är innan vi går vidare.

Om undervisningen inte lär ut vad sinne är och låter en smaka på det, är den bara vackert prat och storslagna ord.

Därefter måste man peka ut vad ’den stora jorden’ är. Var är denna ’stora jord’? Är den jorden, marken, blomman, luften, byggnaderna eller den konventionella världen?

Tala sedan om vad Total Exertion, som de talar om, innebär.

Sedan kommer integrationen av sinne och Total Exertion; det är +A.”

Det betyder dock inte att den andra strofen om anatta är viktigare än den första strofen. I själva verket är det, efter uppvaknandet till den andra strofen om anatta – den kristallklara utstrålningen såsom alla framträdelser, bortom paradigmet subjekt–handling–objekt – avgörande att tränga djupt in i den första strofen. Som John Tan sade bör man inte alltid betona närvaro [efter anatta], utan snarare betona naturen hos denna utstrålning. På samma sätt: när vi talar med människor om anatta, tala inte bara om denna lysande närvaro, utan också om icke-görarskap.

För tydlighetens skull: utstrålningen i sig är inte problemet. Problemet är subtilt jag-skapande, sammandragning, överfokusering eller förtingligande som kan följa med en omogen relation till utstrålning. När de två stroferna om anatta mognar tillsammans igenkänns utstrålningen som ansträngningslös, självuppstående och tom; detta gör att tendensen att koncentrera sig, gripa tag i eller intensifiera erfarenheten naturligt avtar.

Icke-görarskap, ansträngningslöshet och Total Exertion

Allt uppstår av sig självt utan någon görare eller aktör, lika naturligt som andning och hjärtslag. När detta genomträngs grundligt, var helt spontan och ansträngningslös och låt allt släppas. Naturlig utstrålning är fullständigt ansträngningslös; ingen ansträngning krävs alls. Låt djup insikt i icke-jag och tomhet bära dig in i självbefrielse och spontan fulländning och lösa upp ansträngningens sjukdom och subtil överfokusering eller klängande vid utstrålning. Som John Tan också tidigare sade är det viktigt att inte överbetona utstrålningen, eftersom det kan orsaka obehagliga effekter av energiobalans, och den måste kompletteras med den första strofen om icke-görarskap. Han tillade att efter icke-dualitet måste ens praktik vara avslappnad och öppen, substanslös och fri: var naturlig och öppen, lätt, avslappnad och ansträngningslös, och kontemplera sedan ansträngningslöshet. Öppenheten och avslappningen bör byggas upp till en drivkraft i ens praktik. Dessutom, som John Tan sade, måste vi förstå relationen mellan icke-görarskap och Total Exertion: att låta situationernas helhet verka fullt ut av sig själv. Sett från myntets ena sida är det fullständig ”ansträngningslöshet” hos utstrålningen; sett från den andra sidan är det betingelsernas helhet som verkar fullt ut.

Videor med Satsang Nathan är ett bra uttryck för aspekten av icke-görarskap i anatta. Se: Satsang Nathan Videos

John Tan varnade också tidigare: ”Du behöver tränga mycket djupt in i tomhet eller frånvaro av en aktör för att förebygga framtida problem. Detta betyder att du verkligen måste övervinna jagkänslan; annars kommer du att få problem senare i livet. Du måste praktisera tills känslan av ett jag som subjektiv medvetenhet är tillräckligt dekonstruerad, åtminstone till ett tillstånd utan någon aktör. Annars kan du inte gå vidare. Om du inte gör det kan du senare möta problem värre än vad [någon som upplevde fruktansvärda energiobalanser] gick igenom. Kom ihåg vad jag berättade för dig om Richard från gemenskapen Actual Freedom?

”Fokusera på icke-görarskap och tomhet tills hela din kropp och ditt sinne utvecklar en stark drivkraft, så att släppandet sker automatiskt. Detta kräver att du omkullkastar din syn på ’essens’ så att din kropp och ditt sinne kan frigöra sig från sin betingning. Om du fokuserar på upplevelser utan stöd av en stark och stabil klarhet om hur tomhet befriar, kan intensiteten hos närvaron bli så stark att du inte kommer att kunna hantera den senare.”

Drivkraft och konsekvent praktik

För att betona: att bygga upp den drivkraft som nämnts ovan i praktiken är avgörande. För att parafrasera John Tan: ”Du måste ägna dig åt regelbunden praktik och avstå från tillgjord visdom tills en viss drivkraft byggs upp. Först då kan du hoppas på att övervinna utmaningar förknippade med x:s problem. Jag är uppriktig i mitt råd; du har ännu inte upplevt dessa problem själv, men när du gör det kommer du att förstå vikten av att bemästra denna konst.

Om du praktiserar meditation konsekvent, både när du öppnar upp och i ditt dagliga liv, kommer en drivkraft så småningom att byggas upp. Även när utmaningar uppstår, om du kan hålla dig lugn och tillåta denna drivkraft att vägleda dig, kommer du att märka att du kan övervinna dem.

Det liknar konsten att släppa taget, även om det är ganska svårt att uttrycka tydligt. Vår naturliga tendens är att hålla fast, oavsett hur mycket vi försöker övertyga oss själva om motsatsen. Det är därför konsekvent praktik är väsentlig.

Du kan ägna hela dagen åt att diskutera begreppet frihet från all begreppslig förökning, det naturliga tillståndet och ljud, och du kan till och med få vissa insikter. Men när du konfronteras med dessa problem av olika skäl kommer alla dina fasthållanden att träda fram.

Rädslor för död, hälsa och personliga anomalier kommer att dyka upp. Ditt sinne kommer att kämpa för att släppa dessa fasthållanden.”

Att släppa ansträngning och överfokusering

John Tan sade också tidigare till X: ”Du har god karma... slappna bara av och förstå att essenslöshet också innebär ansträngningslöshet; fokusera inte, koncentrera dig inte. Förfina helt enkelt, efter insikten i anatta, synen och förståelsen av att framträdelser är ens egen utstrålning.”

John skrev också till X, en vän till oss: ”Kan övervinnas. Jag brukade ha mycket intensiva energistörningar och energiobalanser efter I AM på grund av överfokusering.

För närvarande tror jag att det är bättre att låta kroppen och sinnet lugna ner sig först genom distraktioner och genom att skifta uppmärksamheten... kroppen och sinnet på den mycket subtila nivån är mycket känsliga; den dolda rädslan kommer bara att påverka hela din balans.

Mediciner hjälper, och jag tycker att du borde [ta dem].

Vi måste vara mycket försiktiga. Det finns en avslappning i sinnet som leder till mer vakenhet, och det finns en avslappning som lugnar sinnet så att det kommer till ro genom att övervinna mentala plågor (t.ex. rädsla).

När vi är i det senare tillståndet, då kan vi vila och svara på betingelser på ett balanserat sätt.”

John skrev också tidigare till mig: ”Fokusera först på ’ansträngningslöshet’. Senare, när du släpper, kan du släppa dina tankar och låta det som sker helt enkelt ske... men du kan senare känna att du inte kan koncentrera dig, och det är okej... erinra dig långsamt och varsamt om att framträdelser är din egen utstrålning; då är utstrålningen till sin natur bortom ansträngning... vänj dig först vid det.

Vad som än framträder befrias av sig självt i kraft av sin natur.”

Överfokusering på utstrålning och energiobalans

Om insikten och praktiken inte är mogna i detta avseende och utstrålningen blir stark, och man subtilt överfokuserar på utstrålningen, löper man risken att möta smärtsamma energiobalanser som leder till att energi fastnar i pannchakrat, allvarlig spänning, huvudvärk, sömnlöshet (bokstavligen ingen sömn alls på natten, extremt förhöjd medvetenhet hela natten, vilket vissa misstar för en prestation), vågor av energi som känns som panikattacker (jag säger ”känns som” eftersom det mer var en kroppslig än en mental rädsla; det var en mycket spänd och ”nervös” kroppslig förnimmelse som löpte genom kroppen), och värre symtom än så. Jag har själv haft sådana obehagliga episoder under sju dagar 2019, som beskrivs i https://www.awakeningtoreality.com/2019/03/the-magical-fairytale-like-wonderland.html. Detta leder till vad som kallas ”zen-sjuka”, som läkare inte kommer att kunna bota, och jag har ägnat ett helt kapitel åt detta ämne i den ursprungliga guiden från AtR. Jag har haft turen att inte utlösa sådana episoder igen genom en förändring i praktiken, men jag har sett andra uppleva något liknande. Därför är det min innerliga önskan att människor inte går åt fel håll i praktiken. Ta hand om dig och praktisera väl.

Varning om Dzogchen och kvalificerad vägledning

Kanske, om du är intresserad av Dzogchen, bör du ta emot överföring och undervisning från läraren i Dzogchen, Acarya Malcolm Smith (som på samma sätt betonade denna avgörande aspekt av icke-görarskap och ansträngningslösheten hos framträdelser som utstrålning i anatta, liksom integrationen av de två stroferna om anatta – detta finns inte i hans offentliga skrifter utan i hans onlineundervisning för prenumeranter, som jag deltog i) och skaffa boken ”The Supreme Source”, som tydligt belyser den totala ansträngningslösheten i den spontant fulländade och självuppstående naturen hos total närvaro. Men gör inte Dzogchen på egen hand, eftersom det blir extremt missvisande; hitta i stället goda lärare, t.ex. Acarya Malcolm, inom den traditionen. Du kan se denna YouTube-video (starkt rekommenderad) för en introduktion till Acarya Malcolms undervisning i Dzogchen, rekommenderad av Sim Pern Chong i AtR-gruppen: https://www.awakeningtoreality.com/2023/09/talk-on-buddhahood-in-this-life.html. Dessutom finns några av Malcolms skrifter här: https://www.awakeningtoreality.com/2014/02/clarifications-on-dharmakaya-and-basis_16.html. För att praktisera enligt boken ”The Supreme Source” krävs initiering, direkt introduktion och vägledning från en kvalificerad lärare i Dzogchen, och detta ska absolut inte förväxlas med att lata sig utan att praktisera eller med nihilismen inom neo-Advaita. Ett exempel: https://dharmaconnectiongroup.blogspot.com/2015/08/ground-path-fruition_13.html

Här är en bra video som John Tan delade:

Sinnet, uppmärksamheten, energin och kroppen

Sinne, uppmärksamhet, energi och fokus är ett och samma.

När utövare som arbetar med medvetenhet praktiserar fokuserat kan det leda till en energiobalans där energin fastnar i pannchakrat. Detta är mycket vanligt bland sådana utövare: antingen blockeringar i pannchakrat eller ibland blockeringar i hjärtchakrat.

Men insikten i icke-jag är i sig mycket säker; i själva verket kan det vid ett fullständigt förkroppsligande av icke-jag inte finnas några energiobalanser. Energiobalanser är alla knutna till subtilt jag-skapande. Därför kommer fullständig mognad och fullständigt förkroppsligande av båda stroferna om anatta (utan att ensidigt luta åt den andra) att lösa energiobalansen.

Så din praktik bör föra sinnet till och förankra det i Dantien. Energin ska flöda och inte sitta fast i huvudet. Ett somatiskt förhållningssätt hjälper till att övervinna energiobalanser.

Se Vasandning:
Utdrag från [länk borttagen]

[11:46, 9/5/2020] John Tan: Jag gillar hans beskrivningar; de är ganska bra men kan leda till energiobalanser. Bäst är att träna andningsövningar och lära sig att reglera energin så att den blir lugn...

Vasandning

Kommentarer av Soh:
Ett bra sätt att reglera energi genom andningsträning är att träna vasandning. Här är ett utdrag från ”Open Mind, Open Heart” av Tsoknyi Rinpoche:

”Vasandning

En av metoderna som hjälpte denna kvinna och otaliga andra att hantera känslor är en praktik som hjälper oss att föra tillbaka den subtila vindenergin (lung) till dess centrum, eller ’hem’. För detta använder vi en särskild andningsteknik som verktyg, eftersom andetaget är ett fysiskt korrelat till lung.

Denna teknik kallas vasandning, och den innebär att andas ännu djupare än den typ av djup diafragmaandning som ofta lärs ut i många yoga- och andra slags kurser som folk kanske känner till.

Tekniken i sig är ganska enkel. Andas först ut långsamt och fullständigt och dra samman bukmusklerna så nära ryggraden som möjligt. När du långsamt andas in, föreställ dig att du drar andetaget ned till ett område ungefär fyra fingerbredder under naveln, precis ovanför blygdbenet. Detta område är format lite som en vas, vilket är anledningen till att tekniken kallas vasandning. Naturligtvis drar du egentligen inte ned andetaget till den regionen, men genom att vända uppmärksamheten dit kommer du att märka att du andas in lite djupare än vanligt och upplever lite större utvidgning i vasområdet.

När du fortsätter att dra in andetaget och uppmärksamheten nedåt, börjar lung gradvis röra sig ned dit och vila där. Håll andetaget nere i vasområdet bara i några sekunder – vänta inte tills behovet av att andas ut blir akut – och andas sedan långsamt ut igen.

Andas bara långsamt på detta sätt tre eller fyra gånger, andas ut fullständigt och andas in ned i vasområdet. Efter den tredje eller fjärde inandningen, försök att behålla lite av andetaget – kanske 10 procent – i vasområdet i slutet av utandningen, och fokusera mycket lätt och varsamt på att hålla kvar en liten mängd lung på dess hemplats.

Prova nu.

Andas ut fullständigt och andas sedan långsamt och varsamt ned till vasområdet tre eller fyra gånger, och vid den sista utandningen, håll kvar lite av andetaget i vasområdet. Fortsätt så i ungefär tio minuter.

Hur kändes det?

Kanske var det lite obehagligt. Vissa människor har sagt att det är svårt att styra andetaget på detta sätt. Andra har sagt att det gav dem en känsla av lugn och centrering som de aldrig tidigare hade känt.

Vasandning, om den övas tio eller till och med tjugo minuter varje dag, kan bli ett direkt sätt att utveckla medvetenhet om våra känslor och lära oss hur vi arbetar med dem även medan vi är engagerade i våra dagliga aktiviteter. När lung är centrerad på sin hemplats finner kroppen, känslorna och tankarna gradvis en sund balans. Hästen och ryttaren arbetar tillsammans på ett mycket avslappnat och lätt sätt, utan att någon försöker ta kontrollen eller driva den andre till vansinne. I processen finner vi att subtila kroppsmönster förknippade med rädsla, smärta, ångest, ilska, rastlöshet och så vidare gradvis lossnar, och att det finns lite utrymme mellan sinnet och känslorna.

I slutändan är målet att kunna behålla lite av andetaget i vasområdet under hela dagen, under alla våra aktiviteter – när vi går, talar, äter, dricker och kör bil. För vissa människor blir denna förmåga automatisk efter bara en kort tids praktik. För andra kan den kräva lite mer tid.

Jag måste erkänna att jag, även efter år av praktik, fortfarande märker att jag ibland tappar kontakten med min hemmabas, särskilt när jag möter människor som är mycket uppjagade. Jag är själv en ganska uppjagad person, och att möta andra uppjagade människor fungerar som en sorts stimulans för subtilkroppen. Jag fastnar i deras rastlösa och förskjutna energi och blir följaktligen lite rastlös, nervös och ibland till och med ängslig. Så jag tar det jag kallar ett påminnelseandetag: andas ut fullständigt, andas ned i vasområdet och andas sedan ut igen, med lite av andetaget kvar på den plats där lung hör hemma.”

Ytterligare anmärkningar från John Tan

John Tan sade också:

”Energiobalanser är nära förknippade med det vi konventionellt kallar det ’fysiska’. Det som i andliga sammanhang kallas energier motsvarar de ’fysiska’ aspekterna i vårt moderna konventionella språkbruk; det är bara terminologin som skiljer sig. Så gör övningar och lär dig konsten att vara öppen och ansträngningslös; öppna kroppen, var pragmatisk och uppriktig.

Vasandningsövningar är alla bra men kräver disciplin, ihärdighet och uthållighet, inte bara ”tre minuters entusiasm” (三分钟热度). När de praktiseras flitigt utan ett magiskt eller sagobetonat tankesätt kommer [det] säkerligen att vara till nytta.”

Konversation – 29 juni 2020

John Tan: Mr. Z är mycket erfarenhetsorienterad; han behöver för tillfället inte vara alltför teoretisk kring tomhet och fenomenens icke-uppkomst.

Snarare är det för att låta honom flytta energin och utstrålningen till kroppen... hela kroppen... även om bakgrunden är borta, kanske du tror att alla sex sinnena har samma grad av utstrålning, men i den faktiska upplevelsen är det långt ifrån sant, och detta orsakar alla energiobalanser.

Slappna av i det naturliga tillståndet och känn den energetiska utstrålningen över hela kroppen. Inte genom att tänka. Rör vid vad som helst, rör vid tårna, benen, känn dem. Det är ditt sinne... lol... kan du förstå det?

Berget är sinne, gräset är sinne, allt är sinne. Detta gäller synen och det mentala; känn också kroppen, tårna, fingrarna, rör vid dem. De är sinne. Förstår du det alltså i realtid?

När det gäller sömn, oroa dig inte för mycket; den kommer. Tänk mindre och låt hela kroppen bli en enda beröringsförnimmelse, inte genom att tänka utan genom att känna och beröra den. Tro därför inte att när insikten i anatta om att ”allt är sinne” uppstår, betyder det att du redan är inne i ”allt är sinne”. Om du inte kan omfamna och känna allt som sinne, hur ska du då eliminera den gemensamma nämnaren som kallas sinne och gå in i icke-sinne (no-mind), vilket är det naturliga tillståndet i anatta?

Etiketter: Anatta, Energi |

Anmärkning om allvarliga energiobalanser

Allvarliga energiobalanser relaterade till depression, ångest och trauman bör behandlas med experthjälp från psykiatriker och psykologer, eventuellt med mediciner som stöd. Modern medicin kan vara en avgörande och viktig del av läkning och bör aldrig bagatelliseras. Om du uppvisar symtom som kan vara relaterade till dessa bör du undersökas av professionella.

I Sohs fall var energiobalanserna under de sju dagarna 2019 inte relaterade till mentala problem, eftersom det inte fanns depression, nedstämdhet eller mental ångest (bortsett från kroppsliga spänningsförnimmelser), och det var inte heller relaterat till trauman. I stället berodde det på en extrem intensitet i den lysande klarheten: en intensitet som kvarstod hela dagen och in i sömnen, samt ett energimönster av överfokusering och spändhet som var svårt att lösa upp. Med det sagt: om du är osäker är det bättre att bli undersökt. Dessutom kan du läsa böcker av Judith Blackstone, som behandlar traumafrigörelse på djupet och sätter den i relation till icke-dual praktik. Även om de inte exakt bygger på praktik av anatta är de ändå värda att läsa. Se: https://www.awakeningtoreality.com/2024/06/good-book-on-healing-trauma-and-nondual.html

John Tan sade också: ”Det är stor skillnad mellan depressioner orsakade av arbete, fysiskt utseende eller brist på familjestöd... osv., och problem som till exempel är relaterade till ’I AM’. All denna oro som rör fysiskt utseende, arbetsbelastning, studier osv. kommer gradvis att släppa om respektive problem löses. Men det finns problem av typen ’I AM’, där ’I AM’ är din första omedelbara tanke, så nära och omedelbar att den inte är lätt att ’bli av med’.”

”Vissa (energiobalanser) kan ha samband med att vissa energiportar öppnas även när kroppen inte är redo.”

Konversation – 6 juni 2024

John Tan sade: ”Ja, låt inte konventionella prestationer hindra ens praktik, och ja, anatta är bara början. När vi väl känner igen framträdelser som ens utstrålning måste vi uttömma både sinne och fenomen. Även om jag inte är utövare av Dzogchen eller Mahamudra kan jag förstå och intuitivt ana att det naturliga tillståndet vid ett fullständigt förkroppsligande av anatta också ganska mycket liknar ett slags regnbågskroppsliknande resultat.”

Soh Wei Yu sade: ”Jag förstår...”

John Tan sade: ”I själva verket, efter en viss grad av uttömning av sinnets förtingliganden, blir vi mindre fästa vid det konventionella och dras starkt mot att låta hela vår kropp och vårt sinne uttömmas i ljusens utstrålning. Jag vet inte hur det är för andra, men det händer mig. Händer det dig?”

Soh Wei Yu sade: ”Ja, jag tror det.”

John Tan sade: ”I denna fas är ansträngningslöshet, icke-handling och icke-motstånd mycket centrala, eftersom energin intensifieras närhelst sinnet reagerar eller fokuserar, och detta leder mycket ofta till energiobalanser.”


John Tan skrev till en forummedlem 2009:

”Till att börja med är det nästan omöjligt att inte känna sig dualistisk. En observatör som observerar det observerade är vår vanliga erfarenhet, och det kommer att framstå som ett erfarenhetsmässigt faktum. Därför bör vi inte rusa in i någonting utan helt enkelt känna igen ’orsaken’. Orsaken som fick oss att se på detta sätt kallas ’okunnighet’. Förstå ’okunnighet’ inte som okunskap i betydelsen ’att inte veta’, utan som en form av vetande. Se det som en mycket djup form av ’dualistiskt vetande’ som vi har tagit för sanningen. Vi fortsätter sedan att övervinna denna felaktiga syn i två steg: först genom att stadigt etablera den rätta synen för att ersätta vår befintliga ’dualistiska syn och syn på inneboende existens’, och sedan genom att öva på att se med ren uppmärksamhet för att minska synsättens grepp. Öva ren uppmärksamhet i kroppsliga förnimmelser tills det finns en mycket stark och klar spegelkänsla i de kroppsliga förnimmelserna. Då, med rätt syn, kommer det icke-duala att gry. Utan rätt syn kommer det med största sannolikhet att förvandlas till en erfarenhet av en spegel som reflekterar fenomen.

Praktiken kan ta decennier och är ofta ganska frustrerande och utmanande under resan. Men ha tillit, var tålmodig och ha förtroende; alla ansträngningar kommer till slut att visa sig vara mödan värda.
En enkel sammanfattning som jag använder för att stödja min praktik:

När det helt enkelt finns en ren känsla av existens;
När medvetenheten framstår som spegellik;
När förnimmelserna blir orörda, klara och ljusa;
Det här är lysande klarhet.

När allt som uppstår verkar frånkopplat;
När framträdelser bryter fram utan centrum;
När fenomen tycks ske av sig själva utan någon som styr;
Det här är icke-görarskap.

När uppdelningen mellan subjekt och objekt ses som en illusion;
När det finns klarhet i att ingen står bakom tankar;
När det bara finns synintryck, ljud, tankar och så vidare;
Det här är anatta.

När fenomen framstår som orörda kristallklara;
När det bara finns en sömlös upplevelse;
När allt ses som närvaro;
Detta är icke-dual närvaro.

När vi fullt ut känner att fenomenen varken går att finna eller lokalisera;
När alla erfarenheter ses som ogreppbara;
När alla sinnets gränser mellan inre och yttre, där och här, nu och då upplöses;
Detta är tomhet.

När alltings sammanlänkning helt och hållet känns;
När uppkomsten framstår som stor, ansträngningslös och underbar;
När närvaron känns universell;
Det här är Maha.

När det som uppstår inte begränsas av vem, var och när;
När alla fenomen framträder spontant och ansträngningslöst;
När allt framträder rätt överallt och vid varje tidpunkt;
Detta är spontan fulländning.

Att se dessa som grunden för alla upplevelser;
Alltid redan så;
Det här är visdom.

Att erfara grunden i vad som än uppstår;
Detta är praktik.

Lycka till på resan.”

John Tan skrev 2017:

”Under loppet av hundratals [eller tusentals] år finns det omfattande skrifter om det ena och det andra... det viktiga är bara essensen... Det vill säga: om du går in i undervisningen om tomhet och beroende uppkomst, så [fokusera på] bara essensen... behandla det precis som en koan... det finns ingen Zen-koan som kan låta oss tränga så djupt som Madhyamaka kan. Det finns ingen koan som kan förmedla erfarenheten av denna oerhördhet av att vara ’förbunden’ på ett så magiskt sätt som Dogens Total Exertion...

För mig räcker dessa fyra pekningar: direkt pekning på medvetenhet, på anatta, på Total Exertion och på tomhet. Resten är att fördjupa dina insikter och förverkliganden genom möten och hängiven praktik.”

Comments

Post a Comment
Subscribe to: Post Comments (Atom)